Hur ska man ställa sig till sitt konstnärliga skapande och allmänhetens behov av allmängods? Ska de få använda konstnärliga alster så som de behagar? Frågan har stötts och blötts och till och med legat till grund för partibildning – Piratpartiet, vars viktigaste fråga var att man skulle få ladda ner musik et cetera utan att det skulle vara åtalbart, d.v.s. konstnären ska bjuda på sina konstnärliga alster, ansåg Piratpartiet.
Som konstnär kan man uppleva denna inställning som mycket märklig för bagaren behöver ju inte bjuda på sina bullar, skomakaren behöver inte bjuda på en klackning, banken behöver inte bjuda på några räntefria lån och bilaffären behöver inte skänka bort några bilar men konstnären förväntas bjuda på sin konst!!!! Musikern och kompositören förväntas bjuda på sin musik och förväntas arbeta gratis.
Detta är nackdelen med webben att här kan man stjäla och kopiera utan hejd och det är den risk man tar med allt man lägger upp online. Online råder som sagt anarkin vilket är både positivt och negativt. Positivt så tillvida att det står vem som helst fritt att dela med sig av sitt skapande och negativt därför att man riskerar att få sina alster stulna, kopierade och förvanskade.
Under 2001 tog juridikprofessorn Lawrence Lessig fram ett licensieringssystem för användning online för att enklare kunna skydda sina verk från otillbörlig hantering och modifiering men samtidigt tillåta spridning. Creative Commons, en slags internetanpassad copyright. Vill man skydda sina verk ytterligare kan man alltid vattenmärka dem med text över sina foton och sin bildkonst.
Det märkliga är att stölder av bilder faktiskt inte händer så ofta. Troligtvis för att vi lever i en narcissistisk kultur. Folk är för upptagna med att modifiera på sin självbild och sina selfiesar för att ha tid att bry sig om vad andra skapat och åstadkommit inom foto och bildkonst och musik och så vidare. Då kan man fråga sig om det är någon ide att bjuda på sin konstnärlighet och visa sin bildkonst…egentligen…om ingen bryr sig!?